Menu

Skribentbiografi

Artiklar av denna skribent:

  • Moderaterna faller tillbaka till tiden före Fredrik Reinfeldt – bildligt talat – och blir på nytt ett 20-procentsparti. Socialdemokraterna stoppar visserligen sin nedgång, men växer inte med Stefan Löfven. Samtliga etablerade partier – från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna - tappar mark. Miljöpartiets försök att bli tredje största parti med ökat inflytande i riksdagen, en stark position i en ny regering och brett folkligt stöd inte bara misslyckas, det krossas. Det är bara Sverigedemokraterna som rusar framåt. Därmed har svensk politiks mardrömsscenario inträffat.

  • I sitt sommartal lät centerledaren Annie Lööf det kommande riksdagsvalet i september bli ett ”ödesval”. Det är lätt att hålla med henne. Här har jag redan beskrivit problem som Socialdemokraterna står inför vid ett förlustval. Men Annie Lööf har rätt, valet i september är precis lika mycket ett ödesval för alliansen – i alla fall för de fyra partiernas nuvarande ledningar och den politik dessa står för.

  • Socialdemokraterna går mot sin viktigaste valrörelse någonsin. Valet i september handlar inte bara om nästa mandatperiod. Det handlar lika mycket om framtiden. Det handlar om att vinna eller försvinna för Socialdemokraterna. Vilken roll ska Sveriges största parti ha i svensk politik?

  • Det är snart val till Europaparlamentet och jag tänker på Ingvar Carlsson, förra statsministern, 1986-1991 och 1994-1996. Ingvar Carlssons slutsats var att Sverige borde bli en av EU:s medlemsstater och han tog på sig ett mycket stort ansvar för att lotsa sitt parti och land in i Gemenskapen. Det var 20 år sedan. Jag ska inte påstå att jag minns alla detaljer eller känner hela hans insats, men jag minns – och stöter ständigt på människor som minns – hur han drog frågan i mål.

  • Ingen blir statsminister i Sverige på gamla meriter. Söndagen den 14 september 2014 kommer väljarna att avgöra vem som ska styra Sverige fram till 2018 i första hand utifrån realismen i utmanarnas framtidslöften. Betydligt mindre betydelse har det om regeringen lyckats bra eller mindre bra under perioden 2010-2014. Det är så politiska val måste gå till i en framåtsiktande demokrati.

  • Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt lyckas utmärkt med en sak i sin ledarroll. Hans retorik når fram till partiets traditionella medlemmar, anhängare och väljare. Med rätt ton sluter han leden och håller tätt runt sig, sitt parti och sina partiaktiva. Det gör att Jonas Sjöstedt just nu får leda ett parti som är dubbelt så stort i opinionen som Kristdemokraterna och Centerpartiet.

  • Vad vore Kristdemokraterna utan Göran Hägglund? Det är en naturlig fråga med tanke på att en hel del kristdemokrater vill bli av med honom och byta partiledare. En lika naturlig fråga är: Vad vore Göran Hägglund utan Kristdemokraterna? Det är allmänt omvittnat att Göran Hägglund är en rolig, trevlig och hygglig kille. I väljarnas ögon framstår han dessutom som en duglig för att inte säga skicklig politiker.  Men är han en tillräckligt bra partiledare? 

  • Under våren och sommaren har jag på denna plats försökt analysera situationen för fem av riksdagens åtta partier: Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. I mina ögon kommer dessa partier att klara riksdagsvalet 2014 utan större problem. Under kommande höstmånader kommer jag att stanna vid svensk politiks tre krispartier: Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. För två av de här partierna finns risken att hamna under riksdagsspärren. Trots att krispartierna har taktiskt skickliga och kunniga ledare handlar en del av partiernas kris om ledarskapsproblem.