BLI MEDLEM IDAG

Bli medlem nu och höj din jobbvardag med ny kunskap kring ledarskap, motivation och prestationer!

Bli medlem nu!

Menu

Aldrig här. Alltid där.

Planeringsnoja. Nån vecka in i den hett efterlängtade semestern, blir abstinensen för svår att uthärda. Livet och tillvaron måste ju ha struktur, tydliga etappmål och framför allt en kontrollerad framförhållning. Så redan tredje regndagen i sommarstugan åker kalendrarna fram.

-Ligger din kvällskurs på tisdagskvällar i höst? Kan du då skjutsa till fotbollsträningen? Fast den är väl på torsdagskvällar nu i höst? Och så har vi kräftskivan med grannarna sista helgen i augusti. Glöm inte bort den! Och surströmmingsfesten? Fast den brukar alltid vara andra helgen i september? Och hur ser det ut med dina tjänsteresor i höst? Och när ska vi lägga in höstens afterwork med vännerna? När ska vi skicka ut inbjudan? Och vad gör vi på ungarnas höstlov? Kan vi resa nånstans? Och allhelgonhelgen? Vad gör vi då?

I slutet av september, allra senast i mitten av oktober, börjar planläggningen av julen. Var ska vi vara? Med vem ska vi vara? Hur gör vi med julklapparna? Och julmaten? Ska vi ha gran eller inte? Och julfesten på jobbet? Och den traditionella adventsglöggen? Vems tur är det i år? Första advent börjar planeringen för sportlovet. Sälen? Åre? Har vi råd med Alperna? Ska vi köpa eller hyra pjäxor?

Lagom till annandan börjar planeringen för påsken. Det gäller att vara ute i god tid! Och på skärtorsdan drar vi upp planerna för julisemestern. På måndan planerar vi fredagsmyset. På onsdan planeras lördan. På söndan planeras kommande arbetsvecka. Och vår lediga söndag går åt till att tvätta, städa och planera kommande vecka.

Vi är aldrig här. Aldrig nu. Vi är alltid nånstans långt där borta i framtiden. I det som ska komma. I en morgondag vi tror oss ha kontroll över. För vi har ju planerat! Vi är aldrig i det som är just nu.

Allt ska i Svrige planeras, schemaläggas och kostnadsberäknas. Yrkeslivets managementkultur har ockuperat privatlivet och familjesfären. Familjen är en koncern och föräldrarna linjechefer med resultatansvar.

Men minsta hack i planeringen skapar kaos, och en känsla av otillräcklighet. Att inte duga. Att inte räcka till. Att inte ha kontroll över sitt liv. Att vara offer.

Ett benbrott, en släng av influensa, en plåtskada på bilen. Ett oväntat ras på börsen. En svullen blindtarm. Det behövs bara det allra minsta av det som är slumpen, chansen, eller varför inte ödet (även om jag personligen inte kan tro på någon kosmisk planläggning av just min lilla obetydliga stund på jorden) för att den minutiösa planeringen ska skjutas i sank.

Men vad är det för liv vi lever som inte accepterar det oförutsedda, det slumpmässiga? Det som ju är själva livet. Och vad är det vi missar när alla dagar är inrutade, schemalagda och detaljplanerade? Det lilla barnets första steg på egen fötter? Ett oväntat leende på bussen? Att molnen plötsligt spricker upp och solen strömmar ner över ängen?

Var kommer denna planeringsneuros ifrån? Det är inte många år sen som även helgerna fick klockslag angivna i kalendrarna. Hur klarade man sig innan dess? Bottnar vår planeringsnoja i en rädsla för livet, för det oförutsebara, det slumpmässiga? Och vad händer med oss som människor när vårt detaljplanerade liv med framförhållning alltid och hela tiden misslyckas.

Vad blir det av vår självkänsla, vår självrespekt, vår förädrarauktoritet när den ständigt ställs på prov av ödet, slumpen och livets oförutsebarhet?

För i idealbilden av den kommande händelsen ingår aldrig att semestern regnar bort, att vi blir osams och grälar, att nån dricker för mycket och blir otrevlig, att charterflyget blir två dygn försenat.

Min gissning är att vi bygger upp ett berg av självhat och bristande självkänsla. Att inte räcka till. Att inte duga. Att inte vara god nog. Att vara en bluff. Det skamligaste som finns är att inte ha kontroll över sitt liv. En fulltecknad kalender är en symbol för att ha lyckats med livet. Att man är en framgångsaga med stort socialt kontaktnät, engagemang och intressen.

Men jag tror att det här i mångt mycket är ett svenskt fenomen. Familjens utländska vänner undrar om min fru och jag inte är riktigt kloka som skickar ut inbjudning till fest två månader i förväg! Så gör man inte i Frankrike eller i Spanien. Men vi vet ju att alla i vänkretsen har så mycket för sig. Att alla är så uppbokade halvårsvis i förväg.

Så vi planerar också. Och planlägger. Och det blir aldrig riktigt så där bra som vi tänkt oss.

Trevlig sommar önskar,

Görhan


LinkedIn

Twitter

Facebook

Instagram